För mycket missbruk för att få psykiatrisk vård, för psykiskt sjuk för att klara av en missbruksbehandling

 

 piller

 

Vänta, det är något som inte stämmer. En kvinna beskriver att hon utsattes för ett grovt sexuellt övergrepp i tonåren. Hon levde med ångesten i en destruktiv familj fylld av misshandel och droger. Hon fick rohypnol av sin mormor för att lugna nerverna och började sin ”drogresa” i tolvårsåldern. Efter det har det blivit ett evigt provande av amfetamin, bensodiazepiner, alkohol, och även lite heroin då och då.

” Så fort jag tänder av kryper ångesten fram och minnesbilder från sexuella övergreppet spelas upp som en film på min näthinna. Jag får panik och mardrömmar på nätterna och jag kan inte sova. På dagarna är jag helt okoncentrerad och uppför mig som om jag vore helt borta. Så fort jag ser något som kan associeras med sexuella övergrepp reagerar min kropp direkt. Jag vill bara spy. Jag undviker att se nyheter och läsa tidningar som kan väcka minnen, hemska minnen. ”

 

Vi träffas på ett LVM-hem utanför stan. Lagen om vård av missbruk har trätt i kraft och hon har skickats dit för att inte dö.

Livet på gatan har lett till prostitution och kriminalitet och för att slippa tänka på sina svek mot sig själv och andra  drogar hon lite till.

 

I journalen kan jag läsa att hon skickats till ett tiotal behandlingshem och provat en mängd öppenvårdsalternativ. Hon har om och om igen suttit på möten och fått erkänna att hon är narkoman men hon har ansetts ha ett för svårt missbruk för att få psykiatrisk vård.   

”Återkom när du varit drogfri i sex månader så kan du få träffa en psykolog och börja i terapi.”

 

Hur ska detta gå till, frågar jag mig?

 

Hur ska hon kunna sluta droga när hon har sån ångest att hon knappt kan sitta upp? När hon försökt ta sitt liv fem gånger för att hon ej står ut med ångesten i sin kropp? När allt hon har att ta till för att stå ut, är hennes droger?

 

Jag ser scenariot om och om igen. Jag läser artikel efter artikel som säger att vi måste behandla traumat och missbruket parallellt för att hjälpa individen. Jag läser vetenskapliga studier om behandlingar för traumatiserade missbrukare seeking safety och PTSD, posttraumatiskt stressyndrom och om känsloreglering i DBT, dialektisk beteendeterapi….

 

Och jag träffar dessa män och kvinnor som knarkar ihjäl sig om de inte får relevant hjälp snart!

 

/Gabriella

 

 

 

 

 

 

Om Gabriella Svanberg

Gör: Hej vänner! Jag heter Gabriella. Jag skriver här i egenskap av att jag är neuropsykolog, men är också mamma till tre fantastiska barn och medmänniska. Under mina 20 år som psykolog har jag fått möjlighet att träffa många fina människor och också fått en bild av vad vi på olika sätt tampas med i livet. Jag har specialiserat mig och forskat inom neuropsykologi och är fascinerad av hjärnan och det jag vill dela med er är mina tankar och reflektioner. Mina tankar och reflektioner om det jag ser via mitt jobb och via min vardag som gör att vi mår som vi mår och gör som vi gör. Jag har jobbat inom psykiatri, inom missbruksvård, inom ungdomsvård och inom företagshälsovård. Ena dagen jobbar jag med människor som inte har tak över huvudet och nästa dag med människor som känner en tomhet av sitt överflöd. Jag inser att rikedom, harmoni och lycka är något vi skapar inom oss själva. Kontakt: gabriella.svanberg@gmail.com
Det här inlägget postades i Forskning & Hälsa, Okategoriserat och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *