Blåst av Bert!

Har ni någonsin skrikit ”dra åt h…..e” in i en mobiltelefon till en telefonsvarare, så vet ni hur dum man känner sig! Det gjorde jag ikväll när jag försökte komma in på internet via mobilt bredband som jag precis köpt för att kunna jobba även när jag är i stugan. Varför jag blev så arg? Jo jag blev uppmanad att ringa supporten men blev hela tiden kopplad till en ny telefonsvarare som bad mig trycka på ett nytt nummer och kom aldrig fram till nån support! Därför kom aldrig inlägget in under torsdagen!!!

Nåväl… här fortsätter min lilla historia om min musikaliska resa…

Då:

Jag fortsatte såklart att skriva musik för att en dag kunna förverkliga min dröm om att ge ut en egen platta. Jag gjorde en låt som heter FALLING (lyssna och rösta gärna om du gillar den) som vi spelade in. Den blev så bra att jag inte kunde låta bli att skicka den till några skivbolag, fast jag visste att jag nu blivit för gammal för att hoppas på att nån skulle vilja göra nån skiva med mig.
Men tänka sig!
Jag postade låten till tre skivbolag på en söndag och på måndag förmiddag ringde Bert Karlsson!
Jag trodde att det var nån kompis som drev med mig så jag var väldigt kaxig i luren.
Han frågade varför jag inte var med i Fame Factory som då var väldigt poppis?�
Han tyckte att jag såg bra ut på bilden som jag skickat med och frågade hur gammal jag var? Då började jag förstå att detta verkligen var Bert Karlsson och började bli smått nervös.

– Hur gammal vill du att jag ska va sa stammade jag fram och var inte lika kaxig längre, och han skrattade.
Jag som då var 36 år gammal fick lite småpanik och ljög och sa att jag var  – 35!!!
Men han var cool och sa att det inte spelade nån roll för det var bara 30-40 plussare som köpte skivor numera så man behövde inte vara så ung längre för att få ge ut en skiva.
Han ville ha förlagsrätten på denna låt och skicka den till melodifestivalen, där han var väldigt säker på att jag skulle komma med!

Fame Factory
Vi bestämde att jag skulle åka till Skara och träffa honom, vilket jag senare gjorde.
Senare på eftermiddagen ringde Warner och nästa dag ringde BMG!!!
Vad i hela friden, har jag gått och blivit intressant på gamla dar, tänkte jag?
Men jag åkte till Skara och fick träffa Bert och alla de andra. De lyssnade på mina övriga låtar och tyckte att också de var bra.�
Innan dagen var slut sa Bert ”Susanne du måste vara med i Fame Factory!” Det finns inget annat sätt idag att få så mycket uppmärksamhet för sin musik.
Jag förklarade för honom att jag var 36 år och tvåbarnsmamma och inte intresserad av att hängas ut i en dokusåpa.
Han sa, ja du väljer ju själv, men det finns inget annat sätt att nå ut till en publik idag. Jag kan garantera dig en plats i programmet om du säger ja, för det är jag som bestämmer vilka som får vara med.

Jag åkte hem och nu hade min hjärna börjat arbeta. Är jag dum om jag inte tackar ja till en massa gratis TV-reklam? Jag får ju sjunga mina egna låtar på en stor scen med ett kanonband, kanske i flera veckor om jag sköter mig. Jag kanske kan hålla mig undan under veckorna så att de inte filmar mig så mycket privat, började jag tänka.
Jag åkte hem och pratade med familjen. Vad tyckte de? Skulle jag ta denna ”sista” chans?
Och efter moget övervägande tyckte de det.
Jag tänkte att jag är väl dum som inte tar chansen när jag dessutom är garanterad en plats i programmet.
Bert ringde och sa att jag måste gå på audition för att de skulle få mig på film i kön. Vilket lureri tänkte jag. Det är alltså så här det går till.

Sågad av juryn!
Men nu hade jag ju bestämt mig för att satsa på detta så det var väl bara att gå på den där audition då.
Jag skämdes när jag satt där med alla förväntansfulla och nervösa artister. Tänk om de bara visste vilket fuffens detta är tänkte jag och började fundera på vilka andra som ev också var garanterad en plats i programmet.
Jag var siste man ut den kvällen och nån ur produktionen sa att ”alla går och väntar på dig för du ska visst vara nåt alldeles extra enligt Bert!”
När det äntligen var min tur så var jag såklart ganska nervös. Jag sjöng och fick väl en reaktion som jag inte var beredd på kan jag lova!
Totalt sågad av alla tre i juryn!
Rejält förvirrad så undrade jag förstås om detta hörde till ”showen”, men det vågade jag ju inte fråga. Jag visste inte hur många som visste att det redan var klart att jag skulle vara med i programmet.
När vi sen fick komma in till juryn igen så blev jag sågad igen, men till slut kom de överens om att jag fick en till chans i Stockholm!
Jag hade ju bara lust att skrika att ”det är ju du som har lurat mig till detta”, men det vågade jag inte för jag visste ju fortfarande inte vad som var på riktigt eller inte!

”Hon gråter!”
När jag skulle gå ut från rummet brast det för mig totalt . Jag hatar rävspel och folk man inte kan lita på och här hade jag själv gått omkring en hel dag som en skenhelig sångerska med TV-drömmar inför alla andra förhoppningsfulla talanger och inte kunde jag säga nånting till nån! Jag började gråta som en annan barnunge, totalt förvirrad. Vad är på riktigt här egentligen? Då skrek nån ur filmteamet ”hon gråter, skynda er hit med kameran”.

Ja de ska ju skapa bra TV förstås!

Sen åkte jag till Stockholm och genomled två dagar där innan jag fick sparken från denna såpa!
Med kameran upptryckt i nosen igen mottog jag beskedet från juryn tillsammans med Bert, att nog var jag bra men alldeles för gammal för att få synas i TV!

Hade blickar kunnat mörda skulle Bert vara död kan jag säga.
Snacka om grundlurad! Och nu skulle alla tro att jag verkligen trodde att jag skulle ha nån chans att få vara med i denna såpa. Jag som inte ens ville egentligen. Åh vad alla skulle gotta sig åt detta i Sundsvall. För självklart lade TV ut bilder på mig gråtandes i vinjetten till det program som sedan följde. Det som de spelat in hemma hos oss var självklart med. Mina barn kom hem från skolan och sa att deras kompisar frågat varför deras mamma gråter i TV.
Än idag har jag inte kunnat titta på detta avsnitt när jag var med. Bara jag hör vinjetten måste jag nästan kräkas.
Men det är otroligt vad folk kommer ihåg. Jag möter fortfarande folk från andra städer som känner igen mig, och till slut kommer de ihåg. Fame Factory! Och då var jag ju knappt med! 

Ja efter detta tappade jag tron, igen, på skivbolagsdirektörer och bestämde mig för att detta var absolut sista gången nån skulle få bete sig på detta sätt mot mig. Vill jag ge ut en skiva, gör jag det själv, punkt. Eller rättare sagt vad jag än vill med mitt liv i fortsättningen så ordnar jag det själv, utan inblandning från någon.

Idag , 8 år senare, vet jag vilka konsekvenser det fick att resonera på det viset!

Kram Susanne

Om Susanne Fellbrink

Gör: Artist, låtskrivare och författare som även producerar underhållning och olika events. Kortare sagt en kreativ mångsysslare och företagare. Men just nu är det full fokus på den egna plattan som släpps den 23/5. Intresse: Olika möten med kreativa människor, inreda och sen mysa med familj och vänner, gärna över ett glas rött med långa härliga samtal. Hjärtefråga: Att glädja andra människor och peppa framför allt tjejer att tro på sig själva, våga ta för sig och att hjälpa varandra istället för att stjälpa varandra. Kontakt: susannefellbrink@gmail.com www.susannefellbrink.se
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

2 svar på Blåst av Bert!

  1. Helena skriver:

    Åhh… alltså, jag vet verkligen inte vad jag ska säga längre… Jag kan i alla fall säga att jag hade ju aldrig klarat av att resa mig upp igen efter allt det här… Nej usch, du måste vara grymt stark och jag beundrar dig stort!… och falling ÄR grym! Kramar Helena

  2. Helena skriver:

    Förresten.. Hur får jag tag på dina låtar i mp3-format eller liknande? Vill gärna ha låtarna i mobilen. Lite otympligt att gå runt med en dator haha! Dessutom har snowfish underhåll på hemsidan hela morgonen så nu är min morgon förstörd.. grrr! 😉 Kram igen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *