Hur är det att leva med en dödlig sjukdom?

I årets första avsnitt av Lyckopodden prata vi med journalisterna Pamela Andersson och Lotta Gray om hur det är att få det där tunga beskedet rakt i ansiktet; ”Du har cancer”.

IMG_54551-600x600-1

Ingen av oss vet ju om vi ens kommer att leva om nästa dag. Det räcker med att inte titta sig om ordentligt när man går över ett övergångsställe. Men just det kan vi inte veta, och det är kanske därför vi inte går runt och oroar oss hela tiden om vi kanske kommer att dö. Så att veta – att få ett utlåtande av en läkare – att det finns en stor risk att man inte klarar sig, är något helt annat. Speciellt när man är mitt i livet och lever det fullt ut. Älskar det.
Pamela Andersson och Lotta Gray är ju två kvinnor som gör just det; lever fullt ut. Karriärer, barn, kärlek, vänskap, rikt socialt liv. Ja, och dessutom ser de ju förbaskat fräscha ut. Att de kunde drabbas av tjocktermscancer (lotta) och en hjärntumör (Pamela) känns så främmande. Men ändå så nära – för sjuka kan vi alla bli.

I dag är Lotta friskförklarad och Pamela kämpar fortfarande med sin cancer. Både har berättat öppenhjärtligt om kampen i bok och bloggar/bloggar.

Bianca berättar också om hur det var att förlora sin pappa i cancer när hon var tonåring – hur bra det kändes när någon bara kom och kramade henne. Många är vi ju som inte vågar närma oss dem som bär på stor sorg. För vi är rädda för att säga något fel. Men det ska vi inte vara, det menar både Lotta, Pamela och Bianca.
Biancas perspektiv, som anhörig och just barn, är viktigt tycker jag och måste få all uppmärksamhet som går att få. För det är ju minst lika jobbigt att vara anhörig till någon som är dödlig sjuk. Cancerdiagnos kan väcka enormt mycket ångest hos nära och kära. Det finns flera studier som visar att anhöriga till cancersjuka har en högre sjuklighet i till exempel depression. För barn kan det bli extra tufft då de får möta just blickar i skolan, och kanske en lärare som (i alla välmening) frågar ”hur är det med din mamma?” men som kanske inte har tid att samtala vidare. Eller så vet barnet kanske inte ens hur hen ska svara ”Ja, hur är det med min mamma?”.

För Pamela har motion varit livsavgörande, menar hon. Så fort hon fick diagnosen så började hon träna så tusan. Flera timmar om dagen. Forskning visar att hon gjort helt rätt. Förutom att träning gör dig starkare, att du orkar mer, får bättre balans och minskar risken för blodpropp så visar alltså nya studier att fysisk aktivitet kan öka chansen att bli frisk. Dessutom kan fysisk aktivitet bota det som kallas för ”cancerrelaterad fatique” som är en form av trötthet som en del upplever på grund av sin cancersjukdom, men som varken sömn eller piller kan råda bot på.

Till sist jag själv då, jag som då är hypokondriker. Att tala om det här ämnet fick mig knappast att bli friskare från min oro över att drabbas av fysiska sjukdomar. Och grejen är den att jag inte vill eller vågar försöka bli mindre orolig över det här, för då tänker jag att slappnar jag av och slutar leta kommer jag inte upptäcka sjukdomarna i tid (ja, du märker ju…). Men det jag har lärt mig är att jag ska fortsätta träna och hålla mig i så bra fysisk god forms som det bara går. Och äta nyttigt så jag inte får i mig gifter och sånt, så när jag drabbas (jag känner på mig att jag absolut kommer det) så är jag beredd att fajtas tillbaka!

Tips på länkar:
Anhörig – cancerfonden,  Ung Cancer, NäraCancer

Hypokondri – Sjukvårdsupplysningen 

Om Leone Milton

Gör: Journalist, debattör och moderator. Intresse: Umgås med mina hundar, fotbollslaget HIF, mitt jobb, inreda nya lägenheten, resa, skoja och skratta. Hjärtefråga: Skapa bättre förutsättningar för unga tjejer att växa upp till starka och lyckliga individer. Bland annat genom att jobba mot sjuka skönhetsideal och kämpa för jämställdhet. www.leonemilton.se
Det här inlägget postades i 1.6miljonerklubben, 1.6miljonerklubben, 2.6miljonerklubben, 2.6miljonerklubben. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *