Hur skiljer sig ADHD i barndomen från ADHD i vuxenålder?

Jeffrey m. Halperin säger: ”När du har ett förskolebarn med ADHD i ditt rum, då märker du det tydligt, när du har ett skolbarn med ADHD i ditt rum syns det lite, när du har en högstadieelev med ADHD runt dig, märker du kanske bara att han eller hon går på toaletten ofta, eller gör små ärenden hela tiden och när du har en vuxen med ADHD på ditt kontor behöver det inte märkas alls.”

Detta långa citat är givetvis generaliserande, men det ger en god bild i stora drag. Ouppmärksamheten, hyperaktiviteten och impulsiviteten finns genom livet men beroende på yttre omständigheter och vad personen själv tränat på så kan dragen av ADHD synas eller vara mer eller mindre tydliga. Ett litet barn som ej hunnit lära sig hur ”man bör uppföra sig”, ej hunnit träna på att inhibiera sin impulskontroll och ej har någon förståelse av sin problematik, kanske hoppar runt och klättrar på möbler på gränstlöst vis, men när samma individ lärt sig av sina misstag och formats av livets lärdom kanske denne sitter still i sin stol på läkarens kontor och enbart själv lider av en inre rastlöshet. Med andra ord kan man säga att de mest uttalade hyperaktiva dragen syns mindre och mindre vanligtvis.

Då yttre och inre omständigheter varierar från år till år i livet kan olika subgrupper variera. Från att ha haft ADHD med dominans på hyperaktivitet, kan det senare vara ouppmärksamheten som blir dominerande senare i livet. Olika symtom blommar således ut beroende på yttre och inre omständigheter. Exempelvis kanske man gick i en liten klass, hade låg grad av distraherande stimuli, hade en klasslärare och en mamma som packade väskan och skötte det praktiska kring skolarbete. Plötsligt i mellanstadiet har man 7 olika lärare, man har inte längre ett klassrum utan bara ett skåp och man ska själv ansvara för rätt böcker och rätt tid och plats. Kravet på organisation och uppmärksamhet har för denne individ eskalerat markant och först nu syns kanske de bristfälliga organisatoriska/exekutiva egenskaperna.

När det blir mer ansträngande för individen kan detta också tacklas på olika sätt. Vanligt är att man  kompenserar för sina problem genom att jobba ännu hårdare, planera allt och kämpa för att hålla ordning.  Detta innebär dock öka risk för utbrändhet. Personer som kämpat för att vara till lags och som om och om igen fått höra att de är röriga, slarviga och lata kan utveckla en dålig självbild med åren. Depressivitet är egentligen inte ett drag kopplat till ADHD, men kan utvecklas av utmattning, eller av en känsla att ständigt misslyckas.

Allt gott / Gabriella

Om Gabriella Svanberg

Gör: Hej vänner! Jag heter Gabriella. Jag skriver här i egenskap av att jag är neuropsykolog, men är också mamma till tre fantastiska barn och medmänniska. Under mina 20 år som psykolog har jag fått möjlighet att träffa många fina människor och också fått en bild av vad vi på olika sätt tampas med i livet. Jag har specialiserat mig och forskat inom neuropsykologi och är fascinerad av hjärnan och det jag vill dela med er är mina tankar och reflektioner. Mina tankar och reflektioner om det jag ser via mitt jobb och via min vardag som gör att vi mår som vi mår och gör som vi gör. Jag har jobbat inom psykiatri, inom missbruksvård, inom ungdomsvård och inom företagshälsovård. Ena dagen jobbar jag med människor som inte har tak över huvudet och nästa dag med människor som känner en tomhet av sitt överflöd. Jag inser att rikedom, harmoni och lycka är något vi skapar inom oss själva. Kontakt: gabriella.svanberg@gmail.com
Det här inlägget postades i Okategoriserat och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *